Blogginlägg D: Elements of Journalism
De sociala medierna har fått en stor genomslagskraft. Vem har inte facebook, twitter, en egen blogg eller liknande? Kanppt har fotbollsmatchen hunnit avslutas innan någon har lagt upp resultatet på facebook. Megakändisen har knappt hunnit bli arresterad för narkotikainnehav innan hon bedyrar sin oskuld på twitter. Ambulansen har kanppt hunnit fram till olycksplatsen innan bilder på de brinnande bilarna ligger uppe på någons blogg. Och vi trycker på gilla-knappar, reetweetar och kommenterar.
Eftersom de sociala medierna blivit så populära fanns det ju uppenbarligen ett behov av dem, efterfrågan föder tillgång. Men vad är det för behov vi invånare har som inte de traditionella medierna kunde tillfredställa?
I introduktionen till The Elements of Journalism skriver B.Kovach och T.Rosenstiel att historiker och antropologister har upptäckt att intresset för nyheter och skvaller är det samma över hela världen, nu som då. Viljan att veta vad som pågår runt en kan nästan räknas som en instinkt. Skillnaden nu, jämfört med då, är att området runt en är så mycket större idag. I tidernas begynnelse brydde man sig om vad som hände i sin by, kanske också grannbyarna. Nyheterna färdades från gård till gård via mun mot mun-metoden. Man kunde bestämma själv vad man ville berätta vidare och hur stor plats var och en av händelserna skulle få. Var det en nyhet som man ville skulle få extra stort genomslag gick man till många gårdar och berättade den.
Idag inkluderar området runt oss inte bara grannbyarna utan också resten av världen. De stora nyhetsbyråerna skickar nyheter till tidningar, TV och radio över hela världen. Till och med lokaltidningarna har en utrikessida där man får veta vad som händer i övriga världen. Men det är en rapportering av fakta och konkreta händelser man får. Därför tror jag att många istället väljer att använda de sociala medierna för att få nyheter. I t ex en blogg kan du få ett ögonvittnes skilldring av en händelse, personliga känslor och tankar som den framkallat samt en åsikt i frågan. Det blir lite som när grannen kom förbi och berättade det senaste som hade hänt i byn.
Viljan att berätta, och höra berättelser tror jag lever kvar i oss. Önskan att vara där det händer och kunna påverka tror jag är lika stor då som nu. Det är bara så mycket svårare att nå ut idag när hela världen är vårat spelfält, om man inte använder sig av sociala medier förstås. De sociala medierna har blivit nutidens människors verktyg för att kunna hålla en "personlig" kontakt med de runt oss, i samma by eller på andra sidan jorden.
De sociala medierna har gjort det möjligt för vem som helst att publicera nästan vad som helst på internet. Det finns inga krav på att det ska vara sant, opartiskt eller relevant. Därför är det så viktigt att de traditionella medierna bara publicerar sådant som faktiskt är det. Det första elementet inom journalistik är sanningen, skriver B. Kovach och T. Rosenstiel. Med det menar de att allt som publiceras ska vara sant, inte sådant som man tror sig veta, borde vara så eller har hört. Ett annat element är att verifiera uppgifterna man får. Det A säger om B kanske är sanning för A, men inte för C. Därför ska man kolla sina uppgifter med D, E, F osv.. Givetvis måste man låta B kommentera det A har sagt. För även om man skriver ett reportage om A så måste man som journalist vara oberoenda av A och inte lyda dess minsta lilla vink. Det är för befolkningen journalisten skriver och där lojaliteten ska ligga. Därför måste en journalist, för medborgarens skull, göra nyheterna relevanta och intressanta samt ge dem de utrymme de förtjänar (varken mer eller mindre). Som medborgare ska man också kunna lita på atten journalist hittar, granskar och gör lättförståeliga nyheter helt oberoende vad de handlar om, maktposition eller komersiella intressen.
När man läser sociala medier kan man inte på samma sätt lita på att dessa riktlinjer följs. Därför måste man själv ta på sig de granskande och kritiska ögonen. Vem är det som har skrivit detta? Är det för medborgarens upplysnings process detta är skrivet? Vad har författaren för syfte med att skriva detta? Är detta sant, verifierat och oberoende komersiell och politisk makt? Finns det källor angivna? Detta är frågor som man kan ställa sig när man använder sig av sociala medier. Med de sociala medierna kan man inte bara läsa och ta in, man måste våga ifrågasätta. Kanske ta informationen med en nypa salt och komma ihåg att detta är en persons uppfattning om någonting, som kan ses mera som nutidens skröna än en nyhet.
Precis som B. Kovach och T. Rosenstiel skriver så finns tekniken redan här, och det är inte säkert att de traditionella medierna kan vinna över den. Men varför måste man slåss mot varandra? Varför inte slå ihop sig och bli dubbelt så starka? B. Kovack och T. Rosenstiel tar upp exemplet 2005 då tunnelbanan i London utsattes för självmordsbombare. Då fick BBC en enorm hjälp från befolkningen att samla in material. Detta tror jag är den rätta vägen att gå. Även om vi har ett behov att få höra berättelser så har vi också ett behov att få reda på fakta. Matas vi hela tiden med någon annans åsikter kan vi snart inte skapa våra egna. I en djungel full av olika versioner måste vi kunna få gå någonstans för att få reda på sanningen. I en värld där de komersiella och politiska krafterna blir allt starkare behöver vi någon som vi kan lita på inte låter sig påverkas. Därför tror jag att de traditionella medierna, så länge de håller sig till elementen inom journalistik, kommer att få en allt viktigare uppgift i framtiden.
Eftersom de sociala medierna blivit så populära fanns det ju uppenbarligen ett behov av dem, efterfrågan föder tillgång. Men vad är det för behov vi invånare har som inte de traditionella medierna kunde tillfredställa?
I introduktionen till The Elements of Journalism skriver B.Kovach och T.Rosenstiel att historiker och antropologister har upptäckt att intresset för nyheter och skvaller är det samma över hela världen, nu som då. Viljan att veta vad som pågår runt en kan nästan räknas som en instinkt. Skillnaden nu, jämfört med då, är att området runt en är så mycket större idag. I tidernas begynnelse brydde man sig om vad som hände i sin by, kanske också grannbyarna. Nyheterna färdades från gård till gård via mun mot mun-metoden. Man kunde bestämma själv vad man ville berätta vidare och hur stor plats var och en av händelserna skulle få. Var det en nyhet som man ville skulle få extra stort genomslag gick man till många gårdar och berättade den.
Idag inkluderar området runt oss inte bara grannbyarna utan också resten av världen. De stora nyhetsbyråerna skickar nyheter till tidningar, TV och radio över hela världen. Till och med lokaltidningarna har en utrikessida där man får veta vad som händer i övriga världen. Men det är en rapportering av fakta och konkreta händelser man får. Därför tror jag att många istället väljer att använda de sociala medierna för att få nyheter. I t ex en blogg kan du få ett ögonvittnes skilldring av en händelse, personliga känslor och tankar som den framkallat samt en åsikt i frågan. Det blir lite som när grannen kom förbi och berättade det senaste som hade hänt i byn.
Viljan att berätta, och höra berättelser tror jag lever kvar i oss. Önskan att vara där det händer och kunna påverka tror jag är lika stor då som nu. Det är bara så mycket svårare att nå ut idag när hela världen är vårat spelfält, om man inte använder sig av sociala medier förstås. De sociala medierna har blivit nutidens människors verktyg för att kunna hålla en "personlig" kontakt med de runt oss, i samma by eller på andra sidan jorden.
De sociala medierna har gjort det möjligt för vem som helst att publicera nästan vad som helst på internet. Det finns inga krav på att det ska vara sant, opartiskt eller relevant. Därför är det så viktigt att de traditionella medierna bara publicerar sådant som faktiskt är det. Det första elementet inom journalistik är sanningen, skriver B. Kovach och T. Rosenstiel. Med det menar de att allt som publiceras ska vara sant, inte sådant som man tror sig veta, borde vara så eller har hört. Ett annat element är att verifiera uppgifterna man får. Det A säger om B kanske är sanning för A, men inte för C. Därför ska man kolla sina uppgifter med D, E, F osv.. Givetvis måste man låta B kommentera det A har sagt. För även om man skriver ett reportage om A så måste man som journalist vara oberoenda av A och inte lyda dess minsta lilla vink. Det är för befolkningen journalisten skriver och där lojaliteten ska ligga. Därför måste en journalist, för medborgarens skull, göra nyheterna relevanta och intressanta samt ge dem de utrymme de förtjänar (varken mer eller mindre). Som medborgare ska man också kunna lita på atten journalist hittar, granskar och gör lättförståeliga nyheter helt oberoende vad de handlar om, maktposition eller komersiella intressen.
När man läser sociala medier kan man inte på samma sätt lita på att dessa riktlinjer följs. Därför måste man själv ta på sig de granskande och kritiska ögonen. Vem är det som har skrivit detta? Är det för medborgarens upplysnings process detta är skrivet? Vad har författaren för syfte med att skriva detta? Är detta sant, verifierat och oberoende komersiell och politisk makt? Finns det källor angivna? Detta är frågor som man kan ställa sig när man använder sig av sociala medier. Med de sociala medierna kan man inte bara läsa och ta in, man måste våga ifrågasätta. Kanske ta informationen med en nypa salt och komma ihåg att detta är en persons uppfattning om någonting, som kan ses mera som nutidens skröna än en nyhet.
Precis som B. Kovach och T. Rosenstiel skriver så finns tekniken redan här, och det är inte säkert att de traditionella medierna kan vinna över den. Men varför måste man slåss mot varandra? Varför inte slå ihop sig och bli dubbelt så starka? B. Kovack och T. Rosenstiel tar upp exemplet 2005 då tunnelbanan i London utsattes för självmordsbombare. Då fick BBC en enorm hjälp från befolkningen att samla in material. Detta tror jag är den rätta vägen att gå. Även om vi har ett behov att få höra berättelser så har vi också ett behov att få reda på fakta. Matas vi hela tiden med någon annans åsikter kan vi snart inte skapa våra egna. I en djungel full av olika versioner måste vi kunna få gå någonstans för att få reda på sanningen. I en värld där de komersiella och politiska krafterna blir allt starkare behöver vi någon som vi kan lita på inte låter sig påverkas. Därför tror jag att de traditionella medierna, så länge de håller sig till elementen inom journalistik, kommer att få en allt viktigare uppgift i framtiden.
Blogginlägg C - När blir journalistik fiktion?
Journalistens roll i samhället är att informera medborgaren om vad som händer i samhället. När händelsen är så pass stor och omfattande att ett dagstidningsuppslag inte räcker till för att beskriva det som har hänt måste man ta till andra medier. Reportageboken har varit ett populärt alternativ för många journalister.
Men kan man skriva en bok på samma sätt som man skriver ett reportage? Hur fungerar reportaget när sidorna är mindre, texten mera ihoptryckt och inga klatchiga rubriker fångar läsarens intresse? Orkar medborgaren, som ska informeras om händelsen, läsa ett reportage på 400 sidor utan bilder?
Jag har läst boken Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas. I boken beskriver han "lasermannens" uppväxt, det politiska läget i Sverige under denna tidsperiod samt skjutningarna och polisens arbete för att få fast gärningsmannen. För att få en bild över hur något sådant här kunde hända behövdes mera utrymme än vad ett reportage kunde erbjuda, därför blev det en bok. Alternativet hade varit att inte skriva någonting alls och låta medborgaren gå oinformerad om händelsen som blev Sveriges näst största polisutredning genom historien.
Bara för att reportaget gått över till bokform så har ju inte journalisten blivit skönlitterär författare. Journalisten har fortfarande samma uppdrag som tidigare och får aldrig frångå sanningen. Jag anser att samma krav på sanning, källkritik och etik ska gälla för reportageboken som för ett reportage. Gellert Tamas har i sin bok Lasermannen en gedigen notapparat där han hänvisar till de källor han har använt i kapitel för kapitel. Där kan man se att han har gjort ett rejält researcharbete och jag litar då på att det som han skrivit i boken stämmer överrens med verkligheten. Att vissa namn är fingerade tycker jag är helt okej, så länge de håller sig till sanningen. Hur John Ausonius barndomsvänner upplevde honom under uppväxten är deras helt personliga berättelse. Om det sen är en fingerad Stefan eller Göran som berättat historien spelar ingen roll. Det viktiga är att den kommer med då den tillför boken/reportaget väldigt mycket. Poängen är inte att hänga ut någon och peka finger, "du var bästis med lasermannen när du var ung!"
Även om sanningshalten ska vara lika hög och faktan lika korrekt som i ett reportage så kan man inte skriva en hel bok på samma sätt som man skriver ett reportage. Det skulle bli alldeles för tungt att läsa. Dels så ser layouten helt annorlunda ut i en tidning. I en tidning så har man rubriker, bilder och faktarutor för att göra reportaget lättsmält men ändå matnyttigt. Anders Enström säger i föreläsningen om tidningsredigering att man inte vill ha allt för mycket text på sidorna. I en bok är sidorna fyllda med text. Det gör att man måste skriva på ett annant sätt så att inte läsaren trättnar på texten. I Lasermannen så varierar Gellert Tamas historien med att berätta om attentaten och det politiska läget i vissa kapitel medan han i andra beskriver John Ausonius uppväxt. Han har även med en del kursiverade avsnitt där jaget är John Ausonius och man får följa hans tankar och känslor. Detta är inte så vanligt när man skriver i reportageform eftersom journalisten aldrig kan läsa någon annans tankar. Gellert Tamas skriver i noterna att de kursiverade avsnitten är direkta citat av John Ausonius. Det är alltså inte något som författaren själv har gissat sig till att lasermannen tänkte eller kände. Att man får följa ett "jag" i berättelsen gör det lättare att få en relation till människan. Ångesten och frustrationen känns på ett helt annat sätt när man får läsa " jag kände..." istället för "han kände..." . Fortfarande så är allt det som skrivs ren fakta, det är bara presenterat på ett annat sätt.
Jag tycker att Gellert Tamas har skrivit en väldigt viktig bok, eller viktigt reportage, om man hellre vill kalla det det. Han ger läsaren en bild av Sverige som aldrig hade kunnat målas i lika många färger i ett kort reportage i en tidning. En romanförfattare hade säkert kunnat skriva ihop en liknande historia ur fantasin, men det är just det att berättelsen är sann som gör att den berör. Det skönlitterära skrivsättet gör att boken når ut till en större publik. Det är ju bra då hela poängen med en bok av detta slag är att sprida ett budskap.
"New journalism" är ett "nytt" sätt att skriva, anser jag. Det tummar inte på något sätt på journalistikens etiska regler eller krav på sanning. Det är fortfarande samma innehåll, bara förpackningen som har ändrats.Jag skulle kalla det litterär journalistik. Det är fortfarande journalistik vi pratar om, den har bara fått en litterär touch. Har man som författare endast hämtat inspiration från någon verklig händelse och sen spätt på med lite vad som helst, är det inte fråga om journalistik. Boken ska då stå bland de andra romanerna i bokhandeln och författaren ska inte kalla sig journalist.
Personligen så älskar jag denna typ av böcker. Samtidigt som man får en trevlig läsupplevelse så får man lite allmänbildning på köpet.
Men kan man skriva en bok på samma sätt som man skriver ett reportage? Hur fungerar reportaget när sidorna är mindre, texten mera ihoptryckt och inga klatchiga rubriker fångar läsarens intresse? Orkar medborgaren, som ska informeras om händelsen, läsa ett reportage på 400 sidor utan bilder?
Jag har läst boken Lasermannen - En berättelse om Sverige av Gellert Tamas. I boken beskriver han "lasermannens" uppväxt, det politiska läget i Sverige under denna tidsperiod samt skjutningarna och polisens arbete för att få fast gärningsmannen. För att få en bild över hur något sådant här kunde hända behövdes mera utrymme än vad ett reportage kunde erbjuda, därför blev det en bok. Alternativet hade varit att inte skriva någonting alls och låta medborgaren gå oinformerad om händelsen som blev Sveriges näst största polisutredning genom historien.
Bara för att reportaget gått över till bokform så har ju inte journalisten blivit skönlitterär författare. Journalisten har fortfarande samma uppdrag som tidigare och får aldrig frångå sanningen. Jag anser att samma krav på sanning, källkritik och etik ska gälla för reportageboken som för ett reportage. Gellert Tamas har i sin bok Lasermannen en gedigen notapparat där han hänvisar till de källor han har använt i kapitel för kapitel. Där kan man se att han har gjort ett rejält researcharbete och jag litar då på att det som han skrivit i boken stämmer överrens med verkligheten. Att vissa namn är fingerade tycker jag är helt okej, så länge de håller sig till sanningen. Hur John Ausonius barndomsvänner upplevde honom under uppväxten är deras helt personliga berättelse. Om det sen är en fingerad Stefan eller Göran som berättat historien spelar ingen roll. Det viktiga är att den kommer med då den tillför boken/reportaget väldigt mycket. Poängen är inte att hänga ut någon och peka finger, "du var bästis med lasermannen när du var ung!"
Även om sanningshalten ska vara lika hög och faktan lika korrekt som i ett reportage så kan man inte skriva en hel bok på samma sätt som man skriver ett reportage. Det skulle bli alldeles för tungt att läsa. Dels så ser layouten helt annorlunda ut i en tidning. I en tidning så har man rubriker, bilder och faktarutor för att göra reportaget lättsmält men ändå matnyttigt. Anders Enström säger i föreläsningen om tidningsredigering att man inte vill ha allt för mycket text på sidorna. I en bok är sidorna fyllda med text. Det gör att man måste skriva på ett annant sätt så att inte läsaren trättnar på texten. I Lasermannen så varierar Gellert Tamas historien med att berätta om attentaten och det politiska läget i vissa kapitel medan han i andra beskriver John Ausonius uppväxt. Han har även med en del kursiverade avsnitt där jaget är John Ausonius och man får följa hans tankar och känslor. Detta är inte så vanligt när man skriver i reportageform eftersom journalisten aldrig kan läsa någon annans tankar. Gellert Tamas skriver i noterna att de kursiverade avsnitten är direkta citat av John Ausonius. Det är alltså inte något som författaren själv har gissat sig till att lasermannen tänkte eller kände. Att man får följa ett "jag" i berättelsen gör det lättare att få en relation till människan. Ångesten och frustrationen känns på ett helt annat sätt när man får läsa " jag kände..." istället för "han kände..." . Fortfarande så är allt det som skrivs ren fakta, det är bara presenterat på ett annat sätt.
Jag tycker att Gellert Tamas har skrivit en väldigt viktig bok, eller viktigt reportage, om man hellre vill kalla det det. Han ger läsaren en bild av Sverige som aldrig hade kunnat målas i lika många färger i ett kort reportage i en tidning. En romanförfattare hade säkert kunnat skriva ihop en liknande historia ur fantasin, men det är just det att berättelsen är sann som gör att den berör. Det skönlitterära skrivsättet gör att boken når ut till en större publik. Det är ju bra då hela poängen med en bok av detta slag är att sprida ett budskap.
"New journalism" är ett "nytt" sätt att skriva, anser jag. Det tummar inte på något sätt på journalistikens etiska regler eller krav på sanning. Det är fortfarande samma innehåll, bara förpackningen som har ändrats.Jag skulle kalla det litterär journalistik. Det är fortfarande journalistik vi pratar om, den har bara fått en litterär touch. Har man som författare endast hämtat inspiration från någon verklig händelse och sen spätt på med lite vad som helst, är det inte fråga om journalistik. Boken ska då stå bland de andra romanerna i bokhandeln och författaren ska inte kalla sig journalist.
Personligen så älskar jag denna typ av böcker. Samtidigt som man får en trevlig läsupplevelse så får man lite allmänbildning på köpet.
Blogg B: Etik i medierna
Skrivet i sten, eller tryckt på papper...
Skillnaden är inte så stor. Med dagens teknik så är det lätt att komma åt artiklar, notiser och reportage även om det inte är dagens nyheter. Det som en gång publicerats finns kvar, för alltid. Han man fått sitt namn eller sin bild tryckt i tidningen så får man leva med det. På gott och ont.
För att reglera vad som faktiskt trycks i tidningarna så har Pressens Sammarbetsnämd givit ut ett häfte med spelregler för press, TV och radio. Dessa spelregler är inga lagar utan endast riktlinjer för hur pressen ska agera för att skydda enskilda personer mot onödigt lidande. Som det står i häftet så är yttrandefriheten en grundlag i Sverige. Vi får alltså tycka, säga eller skriva nästan vad vi vill. Det är istället moralen och allmänintresset som sätter gränserna.
Men vem är det då som avgör vad som är moraliskt eller av allmänintresse?
Mordet på en homosexuell man i Malmö i december 2008 startade en debatt i denna fråga då det visade sig att pressen följde olika linjer i rapporteringen.
Nyheten i korthet är att en homosexuell man har blivit mördad i sin lägenhet av två muslimska pojkar.
Ett par dagar efter mordet så var de två pojkarna gripna och polisen kunde bevisa att de var i lägenheten vid tidpunkten för mordet. När medierna ska rapportera om detta skiljer sig artiklarna mycket åt. Aftonbladet väljer att berätta att de två gripna pojkarna är djupt troende muslimer och att en av dem har en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. De spekulerar sedan vidare i frågan om det kan röra sig om ett hatbrott. Sydsvenskan håller en annan linje och väljer att inte skriva om de gripnas religiösa tro eller någon blogg.
Enligt "Spelregler för press, TV radio" så ska man inte framhäva berörda personers religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget. Så länge polisen inte har gått ut med att man misstänker att mordet har ett religiöst motiv tycker jag inte att de misstänktas religiösa åskådning har någon betydelse. Även om de misstänkta var muslimer och offret var homosexuell så behöver ju det inte vara motivet till mordet. Det hade lika väl kunnat vara svartsjukedrama eller uppgörelse i undre världen. Att då börja spekulera i hatbrott är bara att göra saken värre.
Aftonbladet hävdar att man valde att publicera uppgifterna för att ge en bild av de misstänkta, precis som man gör med alla misstänkta mördare. Att "hysch-hyscha" uppgifterna om religiösa bakgrunden och bloggen kan få motsatt effekt.
Sydsvenskan menar att man valde att inte publicera uppgifterna för man inte visste än om de hade relevans för nyheten. (Radioprogrammet Medierna i P1 2009-01-31)
Att ett mord har begåtts anser jag vara av allmänintresse, att man gripti två misstänkta likaså. Varför de två är misstänkta är också relevant för allmänheten, i detta fall hade man teknisk bevisning som knöt dem till mordplatsen. Skulle det vara så att det är den religiösa bakgrunden som är anledningen till mordet så är den ju givetvis relevant att publicera, när det är fastställt. Jag anser det inte vara relevant, eller av allmänintresse, att hela livshistorien om de misstänkta publiceras.
Vad jag saknar i den här debatten är frågan om det var så självklart att offrets sexuella läggning skulle publiceras på en gång. Enligt "Spelregler för press, TV, radio" ska man inte framhäva berörda personers sexuella läggning om det saknar betydelse i sammanhanget, precis samma sak som spelreglerna säger om den religiösa åskådningen. Visste man från början att det var på grund av den sexuella läggningen som han blev mördad, bara inte varför? Eller var det inte så att den sexuella läggningen blev relevant först då det stod klart att de misstänkta hade extrema åsikter i moralfrågor?
I artikeln "Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare" i SvD 15/4 2008 hävdar pressforskaren Stig Hadenius att tidningarna borde publicera namn i preventivt syfte. Som svar på det säger journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén att då sätter medierna sig i polisens och domstolarnas stol. Jag håller helt med henne. I Sverige har vi en fungerande poliskår och ett trovärdigt rättsväsen. Låt dem jaga och döma brottslingarna. Mediernas uppgift är att granska deras arbete och rapportera vad som sker. När sedan en dom är fastslagen så är den ju offentlig. Då kan man publicera namnet på den dömde. Enligt svensk lag så är man oskyldig tills motsattsen bevisad. Då tycker jag heller inte att man på förhand ska ha blivit dömd i medierna. I "Spelregler för press, TV, radio" står det att man inte ska publicera uppgifter som kan göra en identifiering möjlig om man inte publicerat namnet. Alltså bör man inte publicera allt för personliga detaljer om en misstänkt innan den är dömd, anser jag.
Har man begått ett brott så får man stå för sina handlingar. Man får acceptera att ens namn kanske kommer att tryckas i tidningarna. Dock tycker jag att medierna inte alltid behöver publicera namnet även om en fällande dom finns. Detta med hänsyn till de anhöriga.
För att ta ett exempel: I mina hemtrakter så dödade en man sin föredetta sambo, och mamma till deras gemensamma barn, i ett vredesutbrott för drygt ett år sedan. När jag gör en sökning på mannens ovanliga efternamn på en av de lokala dagstidningarnas hemsida få jag upp över 20 artiklar där hans namn nämnts. I en relativt liten kommun, där en nyhet som denna får ett väldigt stort genomslag, kan det inte vara roligt att vara anhörig och bära samma ovanliga efternamn. Fortfarande idag så förknippas efternamnet direkt ihop med det brutala mordet, och kommer säkert göra så i en lång tid framöver...
"Today's news is tomorrow's history" . En historia som man väldigt lätt kan bli påmind om.
Skillnaden är inte så stor. Med dagens teknik så är det lätt att komma åt artiklar, notiser och reportage även om det inte är dagens nyheter. Det som en gång publicerats finns kvar, för alltid. Han man fått sitt namn eller sin bild tryckt i tidningen så får man leva med det. På gott och ont.
För att reglera vad som faktiskt trycks i tidningarna så har Pressens Sammarbetsnämd givit ut ett häfte med spelregler för press, TV och radio. Dessa spelregler är inga lagar utan endast riktlinjer för hur pressen ska agera för att skydda enskilda personer mot onödigt lidande. Som det står i häftet så är yttrandefriheten en grundlag i Sverige. Vi får alltså tycka, säga eller skriva nästan vad vi vill. Det är istället moralen och allmänintresset som sätter gränserna.
Men vem är det då som avgör vad som är moraliskt eller av allmänintresse?
Mordet på en homosexuell man i Malmö i december 2008 startade en debatt i denna fråga då det visade sig att pressen följde olika linjer i rapporteringen.
Nyheten i korthet är att en homosexuell man har blivit mördad i sin lägenhet av två muslimska pojkar.
Ett par dagar efter mordet så var de två pojkarna gripna och polisen kunde bevisa att de var i lägenheten vid tidpunkten för mordet. När medierna ska rapportera om detta skiljer sig artiklarna mycket åt. Aftonbladet väljer att berätta att de två gripna pojkarna är djupt troende muslimer och att en av dem har en blogg med extrema åsikter i moralfrågor. De spekulerar sedan vidare i frågan om det kan röra sig om ett hatbrott. Sydsvenskan håller en annan linje och väljer att inte skriva om de gripnas religiösa tro eller någon blogg.
Enligt "Spelregler för press, TV radio" så ska man inte framhäva berörda personers religiösa åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget. Så länge polisen inte har gått ut med att man misstänker att mordet har ett religiöst motiv tycker jag inte att de misstänktas religiösa åskådning har någon betydelse. Även om de misstänkta var muslimer och offret var homosexuell så behöver ju det inte vara motivet till mordet. Det hade lika väl kunnat vara svartsjukedrama eller uppgörelse i undre världen. Att då börja spekulera i hatbrott är bara att göra saken värre.
Aftonbladet hävdar att man valde att publicera uppgifterna för att ge en bild av de misstänkta, precis som man gör med alla misstänkta mördare. Att "hysch-hyscha" uppgifterna om religiösa bakgrunden och bloggen kan få motsatt effekt.
Sydsvenskan menar att man valde att inte publicera uppgifterna för man inte visste än om de hade relevans för nyheten. (Radioprogrammet Medierna i P1 2009-01-31)
Att ett mord har begåtts anser jag vara av allmänintresse, att man gripti två misstänkta likaså. Varför de två är misstänkta är också relevant för allmänheten, i detta fall hade man teknisk bevisning som knöt dem till mordplatsen. Skulle det vara så att det är den religiösa bakgrunden som är anledningen till mordet så är den ju givetvis relevant att publicera, när det är fastställt. Jag anser det inte vara relevant, eller av allmänintresse, att hela livshistorien om de misstänkta publiceras.
Vad jag saknar i den här debatten är frågan om det var så självklart att offrets sexuella läggning skulle publiceras på en gång. Enligt "Spelregler för press, TV, radio" ska man inte framhäva berörda personers sexuella läggning om det saknar betydelse i sammanhanget, precis samma sak som spelreglerna säger om den religiösa åskådningen. Visste man från början att det var på grund av den sexuella läggningen som han blev mördad, bara inte varför? Eller var det inte så att den sexuella läggningen blev relevant först då det stod klart att de misstänkta hade extrema åsikter i moralfrågor?
I artikeln "Pressforskare: Medierna borde publicera namn oftare" i SvD 15/4 2008 hävdar pressforskaren Stig Hadenius att tidningarna borde publicera namn i preventivt syfte. Som svar på det säger journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hultén att då sätter medierna sig i polisens och domstolarnas stol. Jag håller helt med henne. I Sverige har vi en fungerande poliskår och ett trovärdigt rättsväsen. Låt dem jaga och döma brottslingarna. Mediernas uppgift är att granska deras arbete och rapportera vad som sker. När sedan en dom är fastslagen så är den ju offentlig. Då kan man publicera namnet på den dömde. Enligt svensk lag så är man oskyldig tills motsattsen bevisad. Då tycker jag heller inte att man på förhand ska ha blivit dömd i medierna. I "Spelregler för press, TV, radio" står det att man inte ska publicera uppgifter som kan göra en identifiering möjlig om man inte publicerat namnet. Alltså bör man inte publicera allt för personliga detaljer om en misstänkt innan den är dömd, anser jag.
Har man begått ett brott så får man stå för sina handlingar. Man får acceptera att ens namn kanske kommer att tryckas i tidningarna. Dock tycker jag att medierna inte alltid behöver publicera namnet även om en fällande dom finns. Detta med hänsyn till de anhöriga.
För att ta ett exempel: I mina hemtrakter så dödade en man sin föredetta sambo, och mamma till deras gemensamma barn, i ett vredesutbrott för drygt ett år sedan. När jag gör en sökning på mannens ovanliga efternamn på en av de lokala dagstidningarnas hemsida få jag upp över 20 artiklar där hans namn nämnts. I en relativt liten kommun, där en nyhet som denna får ett väldigt stort genomslag, kan det inte vara roligt att vara anhörig och bära samma ovanliga efternamn. Fortfarande idag så förknippas efternamnet direkt ihop med det brutala mordet, och kommer säkert göra så i en lång tid framöver...
"Today's news is tomorrow's history" . En historia som man väldigt lätt kan bli påmind om.
Blogg A: Nyhetsvärdering
Jag äger ingen TV, har ingen radio och prenumererar inte på någon tidning. Då jag bor i Thailand så ser jag heller inte minst fyra löpsedlar så fort jag går till affären för att handla mjölk. Därför är enda källan till nyheter för mig internet. Vilket är rätt så bekvämt då jag lätt kan välja vad jag tycker har nyhetsvärde och är värt att fördjupa sig i.
En sida som ofta blir besökt är DN:s hemsida. Idag, som så många andra dagar den senaste tiden, domineras första sidan av "protestvågen i arabvärlden". Inte så konstigt kanske med tanke på att denna nyhet uppfyller alla kriterier i Björn Hägers nyhetsvärderingsformel VINKELN. V står för att detta är viktigt. Hela vårat internationella samhälle påverkas av protesterna. Antalet döda och skadade är högt. Tyvärr, men det säljer. I står för att det är icke-normalt att protester och demonstrationer i diktaturer får sådan genomslagskraft. N står för att det sker i närheten tidsmässigt. Det sker alltså nu. K står för att vi har en konflikt, som är väldigt tydlig här. E står för att det kryllar av elitpersoner i denna nyhet. Alla diktatorer som trillar av sina höga troner. L står för att detta lättbegripligt. Vi vet att diktaturer inte är bra. Vi vet också att våldsamma protester nästan alltid skördar dödsoffer. Det sista N:et står för att denna nyhet är helt ny. Har det någonsin tidigare varit en sådan här våg av protester i nord Afrika och mellanöstern? Tror inte det.
Därför tycker jag att det känns ganska så självklart att en nyhet som denna är högst upp på startsidan.
Om man däremot tar fasta på det som diskuterades i radioprogrammet "Medierna" borde inte detta klassas som en särskilt stor nyhet. I programmet så visade man på hur händelser i USA och västvärlden fick betydligt större nyhetsvärde än händelser i resten av världen. Detta menade man berodde på en slags geografisk rasism. Att eftersom USA och väst har större betydelse för oss blir händelser i dessa områden större nyheter. Om detta stämmer så borde inte "protestvågen i arabvärlden" vara en så stor nyhet.
Jag tror inte det handlar om att vi bryr oss mer om vissa delar av världen än andra. Jag tror att det handlar om att vi måste kunna relatera till nyheten. Att en miljon människor blivit avstängda från omvärlden på grund av översvämningar är för oss helt ofattbart. För stort för att greppa. Tänk att en åttondel av Sveriges befolkning skulle bli isolerade på en ö utan tillgång till mat, sjukvård eller kontaktmöjligheter med omvärlden. Det går inte att föreställa sig, för det skulle aldrig hända. Däremot kan vi lätt relatera till oron för att en orkan ska komma och förstöra våra hus, bilar eller shoppingcentret. Vi hade ju orkanen Gudrun.
Angående protesterna så kan vi kanske inte relatera till hur det är att leva i en diktatur men vi kan förstå att de hellre vill ha demokrati. Vad vi dock kan relatera till är ju att politiska oroligheter kan få förödande konsekvenser.
När jag scrollar vidare bland artilkarna hittar jag nästan längst ner en liten notis om att Japan har avbrutit årets valjakt. Efter att ha skrivit på X antal protestlistor för att stoppa jakten, efter att ha väntat i timtal bara för att få en skymt av en valfena och efter att ha slukat dokumentär efter dokumentär om detta otroliga djur är detta BIG news för mig. Följer vi nyhetsvärderingsformeln så förstår jag dock varför det bara blev en liten notis. Att Japan, som ligger långt bort, har avbrutit jakten på valar, ett djur som många inte vet så mycket om, kanske inte berör så många. Detta är egentligen ingenting nytt heller. Att få Japan att sluta jaga valar har varit en process som pågått i många år.
Jag surfar vidare in på Aftonbladets hemsida. Här kommer det snabbt upp artiklar om nån Eric, Linda och Marie. Melodifestivalen handlade det visst om. Inget nyhetsvärde för mig, även om det händer nu, handlar om elitpersoner och garanterat innehåller många konflikter.
När jag avslutar min nyhetssurfning har jag i alla fall blivit lite klokare, lite uppdaterad på vad som händer i världen samt lite underhållen. Ungefär som när djungeltelegrafen dragit fram genom byn i gamla tider.
En sida som ofta blir besökt är DN:s hemsida. Idag, som så många andra dagar den senaste tiden, domineras första sidan av "protestvågen i arabvärlden". Inte så konstigt kanske med tanke på att denna nyhet uppfyller alla kriterier i Björn Hägers nyhetsvärderingsformel VINKELN. V står för att detta är viktigt. Hela vårat internationella samhälle påverkas av protesterna. Antalet döda och skadade är högt. Tyvärr, men det säljer. I står för att det är icke-normalt att protester och demonstrationer i diktaturer får sådan genomslagskraft. N står för att det sker i närheten tidsmässigt. Det sker alltså nu. K står för att vi har en konflikt, som är väldigt tydlig här. E står för att det kryllar av elitpersoner i denna nyhet. Alla diktatorer som trillar av sina höga troner. L står för att detta lättbegripligt. Vi vet att diktaturer inte är bra. Vi vet också att våldsamma protester nästan alltid skördar dödsoffer. Det sista N:et står för att denna nyhet är helt ny. Har det någonsin tidigare varit en sådan här våg av protester i nord Afrika och mellanöstern? Tror inte det.
Därför tycker jag att det känns ganska så självklart att en nyhet som denna är högst upp på startsidan.
Om man däremot tar fasta på det som diskuterades i radioprogrammet "Medierna" borde inte detta klassas som en särskilt stor nyhet. I programmet så visade man på hur händelser i USA och västvärlden fick betydligt större nyhetsvärde än händelser i resten av världen. Detta menade man berodde på en slags geografisk rasism. Att eftersom USA och väst har större betydelse för oss blir händelser i dessa områden större nyheter. Om detta stämmer så borde inte "protestvågen i arabvärlden" vara en så stor nyhet.
Jag tror inte det handlar om att vi bryr oss mer om vissa delar av världen än andra. Jag tror att det handlar om att vi måste kunna relatera till nyheten. Att en miljon människor blivit avstängda från omvärlden på grund av översvämningar är för oss helt ofattbart. För stort för att greppa. Tänk att en åttondel av Sveriges befolkning skulle bli isolerade på en ö utan tillgång till mat, sjukvård eller kontaktmöjligheter med omvärlden. Det går inte att föreställa sig, för det skulle aldrig hända. Däremot kan vi lätt relatera till oron för att en orkan ska komma och förstöra våra hus, bilar eller shoppingcentret. Vi hade ju orkanen Gudrun.
Angående protesterna så kan vi kanske inte relatera till hur det är att leva i en diktatur men vi kan förstå att de hellre vill ha demokrati. Vad vi dock kan relatera till är ju att politiska oroligheter kan få förödande konsekvenser.
När jag scrollar vidare bland artilkarna hittar jag nästan längst ner en liten notis om att Japan har avbrutit årets valjakt. Efter att ha skrivit på X antal protestlistor för att stoppa jakten, efter att ha väntat i timtal bara för att få en skymt av en valfena och efter att ha slukat dokumentär efter dokumentär om detta otroliga djur är detta BIG news för mig. Följer vi nyhetsvärderingsformeln så förstår jag dock varför det bara blev en liten notis. Att Japan, som ligger långt bort, har avbrutit jakten på valar, ett djur som många inte vet så mycket om, kanske inte berör så många. Detta är egentligen ingenting nytt heller. Att få Japan att sluta jaga valar har varit en process som pågått i många år.
Jag surfar vidare in på Aftonbladets hemsida. Här kommer det snabbt upp artiklar om nån Eric, Linda och Marie. Melodifestivalen handlade det visst om. Inget nyhetsvärde för mig, även om det händer nu, handlar om elitpersoner och garanterat innehåller många konflikter.
När jag avslutar min nyhetssurfning har jag i alla fall blivit lite klokare, lite uppdaterad på vad som händer i världen samt lite underhållen. Ungefär som när djungeltelegrafen dragit fram genom byn i gamla tider.
